Jag har skapat ett spel om Sverigedemokraterna

Inför riksdagsvalet 2010 funderade jag på ett sätt att påminna om Sverigedemokraternas bruna rötter. (Klicka här för att skippa texten och gå direkt till resultatet!)

Jag började min research med att korsläsa Sverigedemokraternas partiprogram med motsvarande handlingar från gamla svenska nazistpartier. Snart slogs jag av hur svårt det var att skilja det ena partiet från det andra. Åsikter, ordval och formuleringar hade i många fall burits vidare från Nationalsocialistiska arbetarepartiet, vidare över Svensk socialistisk samling, Nysvenska rörelsen och Nordiska rikspartiet för att slutligen återfinnas i Sverigedemokraternas partiprogram i en moderniserad och polerad variant.

Frågan var i vilken form det hela skulle publiceras för att poängen skulle gå fram. Jag provade att skriva det i olika reportageformer men det blev hela tiden för snårigt, tråkigt och tungt.

Till slut slogs jag av tanken att göra frågesport av min research och helt enkelt låta läsarna själva få försöka avgöra vilka citat som var hämtade från Sverigedemokraterna och vilka som var hämtade från nazistpartierna.

Jag började para ihop citat med varandra och sortera in dem under olika kategorier, exempelvis ”invandringspolitik” eller ”försvars- och kriminalpolitik”. Efter att sedan ha gallrat i citaten så återstod slutligen 48 citatpar.

Sedan återstod det roligaste: Att skapa ett brädspel till tidningen och en webversion av det till vår hemsida.

Faktums AD layoutade spelplanen och baksidan på frågekorten som gick i tidningen. Till webversionen använde jag hans grafik och programmerade ett interaktivt spel i PHP/MySql. Till varje spelomgång slumpas tolv frågor fram. Till webspelet kan användarna även se statistik och det finns möjlighet att sprida spelet genom sociala medier.

Efter att tidningen med brädspelet kommit ut hörde även Ungdom mot rasism av sig. De planerade sin sommarkampanj inför valet och ville hänga upp den kring brädspelet. Jag hjälpte dem att tryck upp en 4×1,5 meter stor version av spelet som de sedan använde sig av under hela sommaren på olika festivaler och marknader.

Spelet fick stor uppmärksamhet och har i skrivande stund spelats av över 6 000 personer, det har också delat över 1 200 gånger på Facebook.

Nu inför omvalet i Västra götalandsregionen är det åter aktuellt.

Tryck här för att spela du också och sprid gärna spelet vidare!

Jag har skrivit en debattartikel om H&M och Studio total

Idag har jag skrivit en debattartikel för SVT Debatt om H&M:s vår/sommarkatalog och Studio total-samhället.

Läs debattartikeln här

Uppdatering:

Brunchrapporten i P3 kör ett längre inslag om mitt twittrande och min debattartikel.

Lyssna på inslaget här

Jag har spelat i ett bra band

Ett antal band hann jag avverka innan jag lade rockstjärneambitionerna på hyllan. En del av banden hade töntiga namn, som högstadiets Bite the Bullet. Andra hade roliga namn, som djurrättsårens Hedersveganerna. Vissa hade genialiska namn, som postgymnasiala Mark Chapman’s Jazz Machine. Och åter andra hade omöjliga namn, som anarkisttidens With the Guts of the Last Capitalist.

Men jag har bara spelat i ett bra band – The Whole Nine Yards.

Jag har nästan varit med i Bullen

Jag kan idag inte minnas vem som var först. Jag eller Aftonbladet. Men under det skälvande år som vanligtvis uttalas nittonhundranittiofyra lanserade vi på varsitt håll varsin hemsida.

Jag var 13 år. Aftonbladet 164. Aftonbladet valde att profilera sig på nyheter. Jag på djurrättsfrågor.

Fatta internet på den tiden. Ville man läsa om tennis så fanns det typ en sida på ämnet. Ville man läsa om fågeskådning så fanns det typ ingen. Och ville man läsa om djurrätt så hamnade man med hyfsat stor sannolikhet hos mig.

Och just detta var vad som drabbade redaktionen på Bullen. Jag tror det var Katti Hoflin som ringde. Hon ville ha med mig i programmet för att prata om varför jag var vegetarian. Dessvärre skulle jag precis med ett tåg och samtalet fick ett abrupt slut. Min tv-debut kom att skjutas på framtiden.

Jag kan bara föreställa mig hur odräglig jag hade varit i det där framträdandet om det blivit av. En 13-åring som sitter i Bullen och tycker sig veta bättre än alla andra. Rysning.

Nu, 16-17 år efter vår respektive debut på internet har Aftonbladet sisådär två miljoner unika besökare per dag. Jag har en blogg utan besökare och >130 followers på twitter. Ca jämnt skägg med andra ord.

Jag har en tapet som hyllar Daniel Westling

Liljekonvalj, Gästriklands landskapsblomma

När man inser att den oskyldiga tapet ens sambo just satt upp, i själva verket är en hyllningstapet till prins Daniel, hertig av Västergötland.

Den känslan.

Jag har byggt en båt

Ett av mitt livs bästa sommarprojekt någonsin: Att tillsammans med bror bygga båt. Och fuck you, den må kanske ösas regelbundet. Men den flyter.

Mankind vs nature: 1-0.

Brädor böjs

Årtull på plats

Vattnet bevekas

Jag har spelat i Mark Chapman’s Jazz Machine

Mark Chapman’s Jazz Machine. Det är lätt det snyggaste bandnamnet som jag verkat under. Visserligen blev det inte mer än någon handfull sessioner i replokal i slutet av 90-talet och allt som idag finns kvar av oss är två slamriga spår på en liten porta.

Rent musikaliskt ägnade vi oss tydligen mest åt att stapla, visserligen rätt habila, riff på varandra utan större eftertanke eller finess. Och särskilt tighta hann vi aldrig bli. Men bandnamnet… Aah… Bandnamnet… Mark Chapman’s Jazz Machine. Som lenaste honung i nytvättade öron. 

Så ironiskt, så mångtydigt, så äckligt, så vackert. Så helt jävla genialiskt.

(Och för alla historielösa människor där ute så var Mark Chapman den man som sköt ihjäl John Lennon) 

Jag har misstänkt Broder Daniel för mord

Kan country döda? Ja, säger forskarna.

Det görs mycket spännande forskning runt om i världen. Sprang in i en studie som verkar vara daterad till 1992 men som inte nådde internet förrän sommaren 2010.

Studien visar att ju mer country som spelas i radion desto fler människor som tar livet av sig. Och resultatet var oberoende av faktorer som skilsmässostatistik, fattigdom, tillgänglighet till vapen och hur långt söderut städerna var belägna.

Forskarnas hypotes är att countryns ständiga tema – äktenskapliga problem, alkoholmissbruk och utanförskap på arbetsmarknaden – helt enkelt gör folk deprimerade och suicidala.

Nu undrar man förstås hur många människor som Broder Daniel drivit i döden.

 

Testar en grej.

Om svårigheten att prata om #prataomdet

Det är svårt att #prataomdet. Det är också svårt att prata om #prataomdet. Åtminstone om man befinner sig på åskådarplats, en bit ifrån den inre kretsen av det feministiska Sverige.

Jag kan ta strid med Sverigedemokrater eller nazister vilken dag som helst på veckan, men när det kommer till den feministiska frågan så drar jag mig för att sätta fingrarna på tangentbordet eller ens retweeta något intressant jag läst. Och då pluggade jag ändå 25p genusvetenskap för tio år sedan.

För risken är att jag förstått något fel, att det som jag trodde var en bra åsikt i själva verket är en dålig åsikt. Och då i bästa fall en korkad åsikt – i värsta fall en antifeministisk.

Den här känslan av att man ständigt riskerar att göra bort sig. Jag gillar den inte alls. Särskilt när man riskerar det från människor man själv respekterar.

Kanske är det bara jag som är ängslig. Men för mig framstår den feministiska rörelsen ofta som sluten, oförlåtande och stingslig.

Genom #prataomdet har människor getts möjlighet att dela med sig av sitt mest privata. Men vad händer när känslor väckts, tankar snurrat och teser och frågor börjat konstrueras? Var kan man i trygghet dela med sig av dessa?

Uppblandat med #prataomdet’s berättelser rullar då och då omdömen förbi om människor som inte haft hyfs att omfamna den rätta agendan. Om folk som bloggat, twittrat eller uttalat sig om #prataomdet.

Folk kallas för ”liten skit” eller ”stor skit”, ”orimligt dum”, ”djävla idiot” eller ”okunniga idioter”. De har ”antifeministisk slagsida”, ”skriver korkat” och det mest positiva som kan sägas är att någon åtminstone är ”läskunnig”.

Jag känner inte dessa olika debattörer. Jag vet inget om deras historia, status eller i exakt vilken kontext de yttrar sig. Men de åsikter som de uttryckt i det här sammanhanget skulle förmodligen passera ganska obemärkt förbi de flesta människor.

Visst är det förståeligt att människor som just delat med sig av sitt innersta är extra känsliga när det tycks till om #prataomdet. Men det här handlar egentligen inte om #prataomdet utan om den feministiska rörelsen i stort.

Den rätta vägen framstår som ytterst smal och minsta vingel tycks ofta resultera i dumförklaringar eller att man blir outad som antifeminist. Den enda säkra vägen är att hela tiden instämma i att allt är fantastiskt.

De enda som kan drista sig till att kritisera eller komma med nya tankar och infallsvinklar tillhör redan kärnan.

Det är inte jättebra.

Programformat: Bordello

För några år sedan skrev jag ett antal programformat som aldrig ledde någon vart och ett som faktiskt gjorde det. Här är ett av formaten som aldrig ledde någon vart:

Bordello

Kategori: Dokusåpa
Programtid: 10×47 min

Bakgrund

Paradise Hotel, Harem, Big Brother, Bachelor, Miljonären. De senaste årens kioskvältare inom dokusåpagenren har alla haft tre saker gemensamt. Sex, svartsjuka och sex. Nu är det dags att flytta genrens gränser ytterligare.

Bordello

Bordello ställer de deltagande parens trohet inför det ultimata testet.

Formatets inramning är en bordell i den amerikanska södern. Heterosexuella par flyttar in och inkvarteras separerade ifrån varandra. I männens närhet finns dygnet runt ett brett urval av prostituerade som garanterar ständig möjlighet till sex i alla dess former. Här behöver inte männen ödsla tid på att uppvakta eller förföra. Om kuken vill så finns det fitta.

Flickvännerna får följa männens kamp mot sina lustar genom doda övervakningskameror. Den enda direktkontakten paren emellan sker vid middagarna som leds av programledaren. Även de prostituerade deltar.

Middagarna är parens enda möjlighet att kommunicera direkt med varandra. Det är också de enda tillfällen där flickvännerna får chans att träffa de prostituerade. Varje middag avslutas med att deltagarna röstar ut en av de prostituerade. Hur kommer männen respektive kvinnorna att lägga sina röster?

Twisten

Efter att svartsjukan hunnit växa till sig, flyttar så plötsligt ett gäng manliga prostituerade in i hos flickvännerna. Kommer svartsjukan att driva dem till att själva ta steget över otrohetens fina linje?

Vinnare

Serien avslutas med att paren tillsammans får se och kommentera videoklipp från varandras tid på Bordello.

Varje par som mot all förmodan lyckats hålla sig trogna varandra serien igenom får dela på en halv miljon i prispengar.

Bordello är ett program som kommer att locka tittare i alla åldrar. Jag hoppas ni finner formatet intressant och räknar med besked om ert intresse.

Martin Karlsson

***

SV: Ang Bordello
fredag 30 maj 2005 16:55
Från: ”XX XX (Meter SE)” xx.xx@meterfilm.se
Till: ”Martin Karlsson” <xxx@yahoo.se>

Morsning,

Sällan har jag skrattat så mycket åt ett programförslag! ”Om kuken vill så finns det fitta!!” Genialiskt!

Jag är en förespråkare för politisk inkorrekthet och extravaganser av alla slag – men någonstans känner jag att Du faktiskt måste skämta. Och gör du det så är Du briljant. Skulle Du däremot vara fullt allvarlig så skulle jag nu skriva en lång harrang om hur man tänker på kanaler, reklaminvesterare etc etc men jag hoppar det för jag tror Du förstår vart resonemanget skulle ta vägen…

Hur som helst tack för att Du förgyllde min dag

Bravo,

XXX